Dagboksblogg

När jag är riktigt heartbroken någon gång ska jag lyssna på den här låten. Håkans Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.
Lyssnar förvisso på den nu också, för den är så fin och sad.
Några utdrag:

Och vad jag bryr mig om nu
är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
....
Vad jag bryr mig om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
...

Vad jag bryr mig om
är att höra dig andas
veta att du är nära
förlåt, nu slutar jag

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om inte kommer tillbaks till dig

säg nånting
säg nånting

..ja, då passar det väl bra att påpeka hur jävla fantastiskt det är att vara på en konsert och känna hur det vibrerar i bröstet. Hur det liksom blåser bort allting som är svårt, hur det pulserar där innanför av en utomstående kraft. Hur musiken verkligen kommer in i en.

problemet är bara när det där som skaver där innan är så starkt att man vill nudda högtalarna för att man tror att det är först då volymen är hög nog att tränga bort skavet.

Jag tycker det är kul att höra när mina vänner säger att det är för högt - själv vill jag ofta bara höja volymen!

:)

Jag sitter och lyssnar på Christina Aguilera nu - därav rubriken i föregående inlägg (som inte hade något med själva inlägget att göra) - och kom på hur jag "fel-lyssnade" när jag var mindre.
Egentligen sjöng Christina "All these walls are caving in
I can't stop my suffering"
medan jag själv hörde
"All these walls are caving in, I can't stop my submarine"

he he.
Kan säga att jag tyckte det var ganska töntigt att sjunga om u-båtar på den tiden.